Frågan om samtyckeslag har utretts tidigare, senast i 2008 års sexualbrottsutredning. I det betänkande som utredarna lämnade till justitieminister Beatrice Ask i oktober 2010 (SOU 2010:71) konstaterades att ”utvecklingen i internationell straffrätt gått mot att varje sexuell penetration utan offrets samtycke utgör våldtäkt”. Utredningen rekommenderade införandet av en samtyckeslag för att den svenska lagstiftning skulle leva upp till de krav som ställs i artikel 3 och 8 i Europakonventionen ”så som de kommit till uttryck i Bulgariendomen” (M.C. v. Bulgaria). Det vill säga, att vi har en materiell straffrätt som ”täcker varje sexuell handling som skett utan samtycke”.

Eftersom Europakonventionen sedan 1995 är svensk lag måste vår lagstiftning alltid prövas mot de krav som konventionen uppställer till skydd för människor. Utredarna ansåg att det är kränkningen som ska vara i fokus och inte det hot eller tvång som används, vilket är fallet i vår nuvarande sexualbrottslagstiftning.

Justitieminister Beatrice Ask ansåg att nackdelarna med en samtyckeslag övervägde fördelarna, och avstod från att genomföra den rekommenderande lagändringen. Bland annat uttrycktes farhågor om att en samtyckeslag skulle leda till ett ökat fokus på målsägandes beteende.

Sexualbrottslagstiftning baserad på samtycke finns redan i flera länder, till exempel i Storbritannien och Kanada. I kanadensisk lag definieras samtycke som: ”The volountary agreement of the complainant to engage in the sexual activity in question.”

Enligt engelsk lag: “A person consents if he agrees by choice, and has the freedom and capacity to make that choice.”

Det anges klart och tydligt i båda länders lagstiftning att steg måste tas för att försäkra sig om att samtycke föreligger. I 2008 års sexualbrottsutredning (SOU 2010:71) redogörs för hur ”Sexual Offences Act 2003” har påverkat den juridiska prövningen i sexualbrottsmål i Storbritannien:

”Tidigare var det en bedömning av den tilltalades vårdslöshet som skulle göras. En objektivt sett helt orimlig men faktisk uppfattning i samtyckesfrågan hos den tilltalade medförde tidigare frihet från ansvar. Nu ska prövas om denne hade rimlig anledning att tro att motparten samtyckte. Även om det är ett subjektivt test som ska göras av den tilltalades insikt har det genom reformen skett en viss objektivisering av det subjektiva rekvisitet. En vanlig invändning från en utpekad gärningsman (beträffande om det finns subjektiv täckning) är att målsäganden aldrig sade nej. Från åklagarens sida förhörs då den misstänkte kring vilka åtgärder han eller hon vidtog för att försäkra sig om att ett giltigt samtycke förelåg.”

Den 1 augusti i år trädde Istanbulkonvention (Convention on preventing and combating violence against women and domestic violence) i kraft. Istanbulkonvention antogs av Europarådets 47 medlemmar i Istanbul den 11 maj 2011. Hittills har 14 länder, däribland Sverige, ratificerat konventionen och därmed förbundit sig att straffbelägga uppsåtliga sexuella gärningar där samtycke saknas:

”Att sexuellt penetrera en annan persons kropp vaginalt, analt eller oralt med en kroppsdel eller ett föremål utan dennes samtycke.

Att utföra andra handlingar av sexuell karaktär med en person utan dennes samtycke.

Att förmå en annan person att utföra handlingar av sexuell karaktär med en tredje person utan dennes samtycke.”

Istanbulkonventionen slår fast att ”Samtycke ska lämnas av egen fri vilja och bedömas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.”

Frågan är alltså inte om, utan när Sverige ska införa en samtyckeslag. Vi har idag en sexualbrottslagstiftning som inte lever upp till de krav som Europakonventionen ställer. Vår materiella straffrätt täcker inte ”varje sexuell handling som skett utan samtycke”. Det finns tvärtom många luckor i vår sexualbrottslagstiftning där ansvar inte kan utkrävas.

När Hovrätten över Skåne och Blekinge nyligen frikände en man åtalad för våldtäkt ansågs ”det förhållandet att målsäganden lagt sig bredvid den tilltalade i dennes säng” enligt domskälen ”kunna grunda ett antagande att målsäganden inte varit ointresserad av intim kontakt med den tilltalade”.

I tingsrätten hade mannen dömts till ett år och åtta månaders fängelse för våldtäkt. Målsägande var vid brottstillfället kraftigt påverkad av både alkohol och droger, och kan därför anses ha befunnit sig i en ”särskilt utsatt situation”, oförmögen att samtycka. Målsägande uppgav att hon hade sagt nej och försökt få bort mannen innan hon domnade bort. Dagen efter det påstådda övergreppet hade hon fått ett sms från den tilltalade där han bad om ursäkt. På grund av att målsägande hade varit kraftigt påverkad av alkohol och droger ansåg Hovrätten att hennes berättelse kunde ifrågasättas. Man tog även fasta på att målsägande hade lagt sig i en säng tillsammans med den tilltalade, vilket enligt domstolen var ett tecken på samtycke till ”intim kontakt”, och frikände mannen.

Det är bara en av många domar från svenska domstolar där målsägande skuldbeläggs för att på något sätt, enligt domstolen, ha signalerat till den tilltalade att det var fritt fram. Domar där målsägandes beteende under och efter övergrepp inte har passat in på den bild som domstolen hade av hur ett brottsoffer ska bete sig. Domar med resonemang som ofta går rakt emot vad forskningen säger om hur sexualbrottsoffer beter sig under och efter ett övergrepp.

Den kunskapsbrist om sexualbrott och brottsoffer som finns i våra domstolar är oacceptabel. Det finns inget ”rätt” och ”fel” sätt att bete sig på när man utsätts för ett övergrepp. Brottsoffer har heller inget ansvar att tydligt och ihärdigt nog informera förövaren om att denne begår ett övergrepp. Att en tilltalads hävdade brist på förståelse för vad ordet nej, och högljudda protester betyder ska kunna vara grund för en friande dom är oacceptabel. Vi måste ställa högre krav än så på gärningsmännen. Vi behöver självklart fråga ”vad gjorde du för att säkerställa att han/hon samtyckte?”

En samtyckeslag skulle skicka en tydlig signal till samhället att det grundläggande när det gäller sex är att alla inblandade parter faktiskt vill delta. Att allt annat än ett frivilligt och entusiastiskt ja, är ett nej. Med ett tydligt krav på samtycke skulle alla sexuella gärningar som utförs mot en annan människas vilja vara brottsliga, och kravet på förekomst av fysiskt våld, tvång eller hot skulle falla bort.

Införandet av ett ”oaktsamhetsbrott” vid våldtäkt skulle göra det möjligt att säkra en fällande dom i de fall där uppsåt inte kan styrkas, men den tilltalade borde ha förstått att målsägande inte samtyckte, eller inte kunde samtycka på grund av omständigheterna.

Istället för att utreda sexualbrottslagstiftningen ännu en gång bör regeringen omgående:

• Tillsätta kompetenshöjande åtgärder inom rättsväsendet. Domare, nämndemän, åklagare och polis behöver utbildning om sexualbrott för att öka rättssäkerheten för brottsoffer. Brottsoffer har också rätt till en rättssäkerhet.

• Stärka lagstiftningen så att den lever upp till de krav som Europakonventionen ställer. Samtyckeslag och oaktsamhetsbrott behöver införas i sexualbrottslagstiftningen.

• Överväga att införa lagstadgad anonymitet för målsägande i sexualbrottsmål likt den som finns i Storbritannien.

Först när brottsoffer känner att de har lagen på sin sida, får stöd från polis och rättsväsende genom hela rättsprocessen, och har en rimlig chans att få upprättelse för den kränkning de utsatts för kommer de i större utsträckning välja att polisanmäla. Vi behöver även fler specialister inom rättsväsendets hela kedja. Först då kommer vi kunna se fler fällande domar i våldtäktsmål.

Det är dags för en svensk sexualbrottslagstiftning där varje individs absoluta rätt att bestämma över sin egen kropp är central. Som klargör att sex kräver frivillighet och samtycke från alla deltagande parter. En lagstiftning som säger att ett nej räcker, och att ”sex” utan samtycke är ett övergrepp och inget annat.

ELISABETH MASSI FRITZ

advokat och specialiserad på att företräda brottsoffer