Till er som tittade på den misstänkta våldtäkten men inte ringde polisen

Jag undrar hur det känns för alla de som bevittnade livesändningen på Facebook, men inte ringde polisen?

Tre män ler mot kameran, en av dem håller i en pistol, och någonstans i lägenheten som syns i bakgrunden vet vi att det ligger en kvinna som misstänks ha blivit våldtagen. Allt bevittnades av ett sextiotal personer på Facebook tills några av dem ringde polisen som kom till platsen och avbröt livesändningen.

Stillbilderna från livesändningen som dokumenterade den misstänkta våldtäkten i Uppsala har spridits och delats flitigt på internet de senaste dagarna. Trots det har polisen inte tillgång till videomaterialet som visar hela händelseförloppet. Detta beror främst på att Facebook inte vill lämna ut något material utan ett amerikanskt domstolsbeslut – en process som kan ta flera månader.

Åklagaren som leder förundersökningen har begärt de tre männen häktade misstänkta för våldtäkt i två fall, samt för att inte ha avslöjat våldtäkten i ett fall. Frågan är hur bevisläget ser ut när polisen saknar den troligen allra starkaste bevisningen i målet som videon av händelseförloppet utgör?

Av alla de människor som bevittnade den misstänkta våldtäkten i den slutna Facebook gruppen med över 60 000 medlemmar, ringde enbart två personer polisen enligt uppgifter i medierna. Vad gjorde de andra? De tittade, kanske med skräckblandad förtjusning, några skrev kommentarer, vissa inte helt negativt inställda till vad de såg. Både sättet de misstänkta gärningsmännen valde att dokumentera händelseförloppet, och många av tittarnas reaktioner, visar på en total avhumanisering av kvinnan som blev utsatt. Hon framställdes som ett redskap männen använde sig av för att visa sig tuffa, manliga, farliga, orädda. Allt det man inte är när man ger sig på en försvarslös kvinna.

Kvinnan i filmen är en person, en individ, och inte bara den orörliga kropp som visades upp på Facebook. Hennes rätt till privatliv, att bestämma över sin egen kropp och sitt eget liv, har kränkts fullständigt. Trots polisens vädjan till allmänheten att inte sprida materialet vidare delas det flitigt på internet. Varje delning, varje stillbild, varje videoklipp som innehas av någon annan än polisen är ett övergrepp på den målsägande kvinnan. Många som har delat stillbilder från livesändningen, däribland den hårt kritiserade sidan Lexbase, verkar ha gjort det i tron att det gagnar rättvisan att hänga ut misstänkta gärningsmän på internet. Många antyder även att de misstänkta männens utseende och antagna härkomst är ett säkert bevis på deras skuld. Men vad hjälper det kvinnan som blev utsatt för den misstänkta våldtäkten? Det hjälper varken henne eller de poliser som har hand om utredningen.

Stillbilderna och videoklippen från livesändningen kommer inte att försvinna från internet inom den närmaste framtiden hur mycket polisen än vädjar om att ingen ska dela materialet vidare. För vi människor är nyfikna, och den avhumanisering som kännetecknar dokumentationen i detta fall gör att vi ytterligare distanseras från det lidande och trauma som kvinnan i filmen har utsatts för. Sverige behöver inte bara ändra sexualbrottslagen. Att sprida en film eller bilder kan utgöra ett förtalsbrott, till och med ett grovt förtalsbrott men vi behöver även se över själva spridandet. Ett offer som utsätts för den här synnerligen allvarliga kränkningen dels på brottsplatsen men även ute på nätet utsätts för dubbel kränkning och som leder till ett svårt trauma.

Här behöver vi också kräva att våra sociala medier tar ett större ansvar för vad som händer på deras sajter. Att Facebook inte är mer samarbetsvilliga med rättsväsenden i länder där de är verksamma är skamligt. Får inte polisen tillgång till videodokumentationen i det här fallet kan det vara direkt avgörande för huruvida den målsägande kvinnan får upprättelse, och om de misstänkta gärningsmännen fälls. Att möjliggöra livesändning av en misstänkt våldtäkt, och sedan hindra rättvisans gång, borde ge Facebook dålig reklam. Men frågan är om ett företag med miljontals nöjda användare bryr sig om det lidande deras ovilja att samarbeta med polisen ger en våldtagen kvinna i Sverige?

Jag undrar hur det känns för alla de som bevittnade livesändningen på Facebook, men inte ringde polisen? De som skrev kommentarer, de som fortsatte titta, de som uttryckte förtjusning över vad de såg? Mår de dåligt nu? Skäms de över sitt agerande? Känner de sig också ”förtvivlade”, precis som en av de misstänkta männen gör enligt uttalande i medierna av hans försvarsadvokat.

Sverige behöver gör mer i frågan om mäns våld mot kvinnor. Det här duger inte. Vi måste högprioritera frågan inom rättsväsendet, ändra attityder och värderingar, och se över lagstiftningen. Alla som utsätts för sexuella övergrepp ska ha rätt till ett målsägandebiträde omedelbart och det utan att betala merkostnaderna. Du ska ha rätt till ett specialiserat och engagerat målsägandebiträde vart du än bor i landet. Nolltolerans mot alla former av sexuella övergrepp ska råda.