”Om det var män istället för kvinnor som främst drabbades är jag säker på att lagen skulle se annorlunda ut.”
Det är varken okunnigt eller oseriöst att påstå att ett nej inte är ett nej med dagens lagstiftning, skriver Elisabeth Massi Fritz, advokat som under många år företrätt våldtäktsoffer.
Bengt Ivarsson håller krampaktigt kvar sitt motstånd mot en modern sexualbrottslagstiftning med införande av en samtyckesparagraf. En modern lagstiftning som bygger på frivilligt deltagande. En lagstiftning som värnar om den sexuella och kroppsliga integriteten och som kommer att ha en normerande effekt på attityder och föreställningar men även resultera i fler fällande domar.
Det är sorgligt att läsa Bengt Ivarssons inlägg på Aktuella frågor 27/7, särskilt med tanke på att han är ordförande i Sveriges advokatsamfund. Han är även försvarsadvokat vars intresse är att värna om de misstänkta och åtalade och inte de utsatta brottsoffren.
Bengt Ivarsson skriver att införandet av en samtyckeslagstiftning inte innebär att bevisbördan läggs på den åtalade. Det är helt riktigt. Bevisbördan ligger på åklagaren, och så ska det vara. Men att som Bengt Ivarsson hävda att ett nej betyder nej redan med nuvarande sexualbrottslagstiftning, är felaktigt. Enligt nuvarande sexualbrottslagstiftning är sex mot någons uttryckliga vilja en våldtäkt om det förekommer misshandel, våld, hot om brottslig gärning eller om det föreligger en särskilt utsatt situation.
Bengt Ivarsson skriver att idag blir utfallet en fällande dom om åklagaren lyckas bevisa att målsäganden sagt nej och att gärningsmannen dessutom förstått det. Frågan är hur man kan missförstå ordet nej? Ett exempel på hur det kan ske med dagens lagstiftning är en dom från 2014 där en man som stod åtalad för våldtäkt hävdade att han tolkade målsägandens upprepade skrik av just ordet nej som BDSM-sex, där makt och smärta används i sexuellt syfte, och därför frikändes av Lunds tingsrätt. En dom som också visar på domstolens okunskap när det gäller BDSM, någonting som kännetecknas av just samtycke.
Bengt Ivarsson uttrycker oro för att fler oskyldiga döms, och skriver att redan idag sker falska våldtäktsanmälningar och oskyldiga döms till långa fängelsestraff. Andelen falska våldtäktsanmälningar är inte högre än andelen falska anmälningar gällande andra brott, ändå hörs inte samma kritik när det talas om skärpt lagstiftning för andra brott. Är inte det lite märkligt? Att dessutom hävda att de oskyldiga männen döms till långa fängelsestraff är anmärkningsvärt. Jag antar att det beror på vad man anser är ett långt fängelsestraff. Det är praxis för svenska domstolar att hålla sig till den nedre delen av straffskalan när straff utdöms. Domstolarna utdömer oftast ett till fyra års fängelse för våldtäkt, och förövarna släpps när de avtjänat två tredjedelar av straffet.
Givetvis ska ingen oskyldig dömas för brott, men själv är jag mer orolig för de tusentals offren för våldtäkter där förövaren inte behöver tillbringa en enda dag i fängelse.
Jämfört med andra våldsbrott leder mycket få åtal om våldtäkt till fällande dom. Endast ett fåtal våldtäkter polisanmäls och mörkertalet är stort. Det är inte acceptabelt att våldtäkt är ett brott som är svårt att bevisa eller styrka i domstol. Brottsförebyggande rådet, Brå, beräknar att omkring hundra våldtäkter begås i Sverige varje dag. Om det var män istället för kvinnor som främst drabbades är jag säker på att lagstiftningen skulle se annorlunda ut.
Tjejer köper överfallslarm, överfallssprej, går på självförsvarskurser och tar omvägar när de rör sig ute i tron att det minskar risken för att bli utsatta för sexualbrott. Det är en oacceptabel situation som kvinnor i generationer har fått leva med, och lär sina döttrar att förhålla sig till.
Det är varken okunnigt eller oseriöst att påstå att ett nej inte är ett nej med dagens lagstiftning, som Bengt Ivarsson skriver. Det är bara att läsa lagtexten innantill eller, som jag har gjort varje dag i över 25 års tid, företräda våldtäktsoffer och se domstolar gång på gång bortse från brottsoffers nej.
Elisabeth Massi Fritz