Hedersförtryck kan vara eget socialt nedbrytande beteende enligt LVU lagen
Med stöd av LVU lagens bestämmelser har i dag samhället möjligheter att skydda unga under 18 år som lever i en s.k. hederskultur och blir utsatta för våld och kränkningar i hemmet.
Men hur skyddar samhället de unga, i de allra flesta fall flickor, i samma situation som är över 18 år?
Vård enligt LVU kan ske mot vårdnadshavarnas, och i de fall ungdomarna är över 15 år, de ungas samtycke. LVU vård kan ske antingen på grunder hänförliga till de ungas hemmiljö (2 § LVU) eller på grund av de ungas egna beteenden (3 § LVU). Vård enligt 2 § LVU kan endast beslutas om för barn och ungdomar som inte fyllt 18 år. Förarbeten till lagen öppnar upp för att vårda och skydda ungdomar under 18 år som lever under hedersförtryck med stöd av 2 § LVU, och av praxis framgår på senare år flera exempel där vård beslutats p.g.a. brister i hemförhållanden relaterade till hedersförtryck.
Domstolarna ställs dock inför större utmaningar när det gäller de flickor över 18 år som lever med hedersförtryck i hemmet. Vård enligt 3 § LVU kan beslutas om för ungdomar som ännu inte fyllt 20 år. En grund som utgör ett vårdbehov kan vara bl.a. om den unge har ett socialt nedbrytande beteende i lagens mening. Bland de exempel man räknar upp i förarbeten på ett socialt nedrytande beteende anges bl.a. den risk den unge utsätter sig för genom att vistas i missbruksmiljöer. I dag saknas dock vägledande praxis kring hur man ser på risken för flickor som lever under hedersförtryck att vistas i den riskmiljö som hemmet då faktiskt utgör.
Flickorna söker inledningsvis hjälp hos skolpersonal och/eller socialtjänst och berättar om svåra hemförhållanden där de blir utsatta för misshandel och kränkningar. När socialtjänsten genomför utredningar har de till stor del endast flickornas uppgifter att utgå från. Det ligger i sakens natur att det i de allra flesta fall inte finns vittnen eller annan stödbevisning att lägga till grund för det som flickorna berättar.
Det hör dock inte till ovanligheterna att flickor som lever under hedersförtryck och försöker bryta sig loss tar tillbaka eller ändrar sina tidigare lämnade uppgifter. Tvärtom är det mer vanligt att så sker än att flickorna håller fast vid sina berättelser utredningen igenom. Ambivalensen hos dessa flickor att medverka i utredningar beror på att de upplever känslor av skuld och skam kring det de berättar, och vad det för med sig för deras anhöriga. När domstolsförhandlingar närmar sig tar flickorna därför ofta tillbaka delar eller hela sin tidigare lämnade berättelse. Är de omedelbart omhändertagna uppger de ofta att de vill återvända hem som ett led i att försöka återupprätta hedern.
Inför prövningen i domstol krävs därför, förutom en tydlig riskbedömning från såväl socialtjänst som polis, idag även ett stort mod från domstolen att våga fästa tilltro till de uppgifter som flickorna inledningsvis lämnat och som föräldrarna förnekar. Eftersom tjejerna tar tillbaka uppgifter och vill återvända hem riskerar de att bli utsatta för hedersrelaterat förtryck i form av våld, kränkningar och andra repressalier. Miljön i hemmet måste då kunna likställas vid andra riskmiljöer när man talar om ett socialt nedbrytande beteende i LVU lagens mening. Idag saknas dock vägledande praxis för att underlätta domstolarnas prövning.
I somras kom ett avgörande från förvaltningsrätten i Falun, den 27 augusti 2012, där domstolen lade stor vikt vid det flickan ursprungligen berättat men senare tagit tillbaka och fann att hon kunde utsättas för psykiskt och fysiskt våld om hon återvände hem. Eftersom flickan själv ville återvända hem till denna riskmiljö kom man fram till att hennes beteende fick anses vara ett sådant socialt nedbrytande beteende som avses i LVU, och biföll socialnämndens ansökan om vård. Samma domstol avslog ansökan om LVU vård i ett ärende där omständigheterna var liknande bara några dagar tidigare. Domstolen beaktade då bl.a. att socialnämndens utredning i allt väsentligt vilade på vad flickan tidigare själv uppgavs ha berättat men i stor utsträckning tagit tillbaka. Det förstnämnda målet kan få stor betydelse för praxis eftersom målet nu är överklagat. Och det finns helt klart ett behov av praxis på området som klargör rättsläget. Samhället måste kunna skydda även de flickor som är över 18 år och som lever under hedersförtryck. Det är en direkt nödvändighet att med stöd av LVU lagens bestämmelser kunna stärka dessa utsatta flickors rättssäkerhet. Vår förhoppning är att ny praxis på området banar väg för detta.
Elisabeth Massi Fritz Veronica Alfvegren