Barn ”körs över” i vårdnadsmål!

I mål om vårdnad, boende och umgänge skall barnets bästa alltid vara det som avgör hur domstolen beslutar. I nämnda mål kan domstolen förordna om att inhämta ett så kallat snabbyttrande samt senare i processen en vårdnads- boende och umgängesutredning för att klargöra vad som är barnets bästa.

De medel domstolarna har för hjälpa föräldrar att komma överens, att komma fram till en samförståndslösning eller för att få hjälp med kommunikationen är att domstolen har en lagstadgad möjlighet att besluta om samarbetssamtal eller medling.

I de fall då problemet är att barn inte kommunicerar med en av föräldrarna finns det dock brister i handläggningen i de familjerättsliga målen. När barn närmar sig tonåren eller är i tonåren kan föräldrarnas tidigare konflikter ofta påverka barnet att till exempel ta ställning för ena föräldern. Det kan även uppstå andra problem mellan barnet och ena föräldern som gör att kommunikationen upphör och därmed uppstår det umgängesproblem som inte kan lösas med de medel som domstolarna har att tillgå såsom samarbetssamtal och medling.

Jag har i många mål varit med om just liknande situationer där ett barn som uppnått sådan mogen ålder att domstolen lyssnar på barnet inte velat träffa den andra föräldern. Det finns givetvis fall där barnet varit med om händelser där barnets åsikt absolut skall beaktas men i många fall har den jobbiga separationen mellan föräldrarna bidragit till att barnet tagit ställning och inte velat träffa den ena föräldern. Jag har även erfarit mål med barn i tonåren som känt obehag för att vistas hos ena föräldern av anledningar som till exempel att det gått lång tid sedan de senast sågs eller att en konflikt uppstått mellan barnet och den ena föräldern. I dessa situationer har domstolarna ingen möjlighet att hjälpa barnet och umgängesföräldern att bygga upp en kontakt med varandra och situationen blir oftast låst vilket kan vara väldigt frustrerande för samtliga parter och sällan en bra situation för barnet. Alternativet för domstolen är i nämnda situationer att ”köra över” barnets vilja eller att barnet och umgängesförälderns kontakt bryts.

En lösning på förevarande problem kan vara att domstolarna ges möjlighet att även förordna om medling eller samarbetssamtal mellan en förälder och ett barn. På så sätt kan de låsta situationer som uppstår när barnet inte vill träffa en förälder lösas med hjälp utifrån och man kan på så sätt få till stånd umgänge i fall då barnet annars inte vill.

Enligt min mening behöver domstolarna således ges mer möjligheter att lösa situationer där barnen som det tvistas om uppnått en sådan ålder att domstolarna lyssnar till barnets vilja. Med ytterligare möjligheter för domstolarna såsom samarbetssamtal mellan barn och en förälder eller medling mellan barn och en förälder skulle fler vårdnad, boende och umgängesmål kunna lösas snabbare och smidigare. Vårdnadsmålen skulle vidare ha en bättre förutsättning för att ge barnen möjlighet till att få en god kontakt med båda sina föräldrar, vilket lagstiftaren menar är till barnets bästa i de allra flesta fall.

Elisabeth Massi Fritz                                                                          Elina Linder